Det var som om rädslan kopplat till medvetandet ökade i styrka när lättnaden intog kroppen. Jag äter dyr choklad och gråter bara över borttappade meningslösheter. Ute i regnet fångar håret de söta vattendropparna och jag vill bort bort bort. Det är tunga ångestnätter och en rädsla över att aldrig komma tillbaka till London. Eller att ilskan från de jag älskar ska bo där. Jag vill stryka längs alléer. Södra Englands kust och magiska kvällar där solen färgar förvirringen gyllene. Och det blir kväll igen. 

Jag talar. Ögonen rullar bakåt. Jag är i en dröm igen och slottet brinner ner till grunden. Röken letar sig in i mina lungor och jag vaknar och sätter mig upp på sängkanten. Sorgen tar mig till platser i mitt förflutna, jag vill inte vara utan skrivböckerna men jag orkar inte bära dem med mig till varje hem. En dag ska jag elda upp min forna kropp. 

Jag ville skriva om det vackra. Jag skrev om smärtan, den motbjudande. Det var allt som kunde sägas och jag vill be mig själv om ursäkt för att jag inte var bättre. Vintern slukade allt jag hade.