Det snöar i början av oktober. Jag stjäl texter utan att veta om det. Ingen svarar när jag skriker. När jag öppnar min mun så stänger de sina. Jag längtar efter saker som aldrig kommer att inträffa. Jag läser böcker som jag inte förstår.

   På en luftmadrass sover jag i trygghet. Gröna växter. Ett nytt kapitel och jag skriver texter som har precis samma innehåll. Det finns inget nytt, inget rörande i det jag skriver. Jag önskade mig så mycket och fick allt men ändå är jag så ofullständig. Jag antar att en människa aldrig blir fullständig men varför är medveten närvaro en omöjlighet. 

   Jag ångrar det jag skriver och det jag känner. Jag ljuger om allt för att det ska låta bra. Sedan gör det inte ens det och världen går sönder. Jag vill kunna skriva. Men jag är inget mer än lövet som blöts ned och multnar.
   Någon sover i rummet intill och hennes teckningar har fallit från mina väggar. Förlåt, jag var aldrig så bra som du önskade.
 
Min kropp förminskas och jag kan inte röra benen. Tänk om jag fastnar här för alltid.