Döden ligger i en plåtburk bredvid sängen. Hundarna vaktar, sliter mig till delar och jag tror att det är precis så det ska bli. Och så vaknar jag och burken står kvar, alla vita tabletter ligger där, som en säkerhetsåtgärd. Men jag är lycklig att själva kroppen sitter samman, jag hittar alltid min tröst i den nu. Att få känna den är mitt starkaste ankare. Jag tänder lampan och sätter mig upp och stesoliden pulserar i hjärnan, och jag är inte ett dugg stolt över att jag åstadkommit en tolerans. 

Och så värmer snön min kyla och flyttar in i kläder. En sång i ditt hår och du tappar svaren. Det finns ändå tid kvar. "Stjärnorna är mitt tak, havets djup är mitt golv, väggarna rev jag ner, jag behöver inga gränser mer." Jag var bara elva, men jag sjöng till min framtid, jag hade magin i huden redan då. Innan jag öppnade mina ögon hittade jag aldrig hem. Jag var så rädd för all denna evighet. Vilse och ensam. Det är jag fortfarande när kylan kommer. Men jag värker ur mig en ny framgång och när jag slutar gråta börjar världen om. Jag vill inte hitta tillbaka. Jag vill bara hitta hem och det är någon annanstans nu.