Hungern. Det bultande hjärtat (du var aldrig bra på detta). Kvällsbad i den stora sjön. Och det finns ingen mening med att vänta längre. Det finns inget som kan fånga mig nu. Det är varmt under mitt skinn men jag bara skrattar när jag möter er blick i spegeln. Det kan aldrig bli som förut, och det är den mest betryggande tanken jag har. Jag hör dina gamla sånger någonstans i periferin, det är allt. Regnet väntar intill och allt rör sig i vågor, även vi på land. Jag önskar att jag kunde vara hos någon som ville ha mig lite mer än lite. Jag saknar någon och jag tänker inte skämmas över det. Jag har människor men alla har någon annan. Någon mer speciell. Jag ser på. Jag ser dem kyssa varandra. Jag ser dem vara totalt avslappnade i en annan människas sällskap och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv. För jag är inte bekväm här. Att vara själv är okej tills du ser någon annan som har en annan och du förstår vad avundsjuka är. Förstår vad ensamhet är. Att det är det du känt så länge. Så intensivt du ville att någon skulle hålla om dig att du inte förstod att det var det det handlade om. Att det inte betydde att du var menad att dö. Jag har blandat ihop känslor till den milda grad att jag tolkade hela världen fel. Att jag såg saker andra inte såg. Till slut började jag se mig själv. Se in i ögonen som varken är blå, bruna eller gröna. Jag lyssnade till mig själv. Och mitt hjärtas sång blev högre. Det sjöng för bara fötter på stenstränder. Det sjöng för framtiden. Det sjöng tillsammans med koltrasten den där natten och jag började gå. Gå åt rätt håll. Jag har överlevt helvetet. Jag tog mig därifrån och nu är det bultande hjärtat (du var aldrig bra på detta) inte lika smärtsamt. Men jag längtar fortfarande. Jag hungrar nu.

Huden på benen fjällar precis som i din dröm om sommaren. Drömsommar, drömsommar, drömsommar. Jag satt i kokheta klassrum och hade rymt långt ifrån min comfort zone. Lärde mig att skratta på andra språk. Precis så som jag ville att det skulle vara. Stränder som en inte kunde springa på för en bara sjönk ned bland stenarna. De varma stenarna. Och att simma där, i det stora som blev mitt. Jag andades mot bussfönstret när det regnade, allt var fuktigt och mina ord rann ner för gatorna. Det skulle aldrig bli så bra igen. Jag kisar för att se vindkraftverken ute i kanalen och jag undrar vad det var ni såg när ni var här. Mardrömmar om nätterna, pilla bort nagellack, ringa hem. Jag har aldrig varit så lycklig och jag får inte tänka på att det kommer att ta slut men jag måste tänka på det annars kommer jag aldrig kunna sluta tänka på det. Sju kalkstensklippor och jag vill inte ens slänga mig ut. Tanken kommer, ja såklart, men jag vill inte, inte ens lite. Jag vill inte längre och jag ser på min kropp och undrar hur jag kunde vara så elak. Jag hade aldrig kunnat vara det mot någon annan, så varför slog jag så hårt på mig själv? Jag vadar ut i svensk indie-musik men "No Time for Us" säger inget om mitt liv längre. Vattnet ur kranen smakade klor, vattnet i flaskor smakade plast. Jag hörde inget om klimatet, jag hörde inget om poltik. Allt var en priviligerad i-lands utopi. Egentligen skulle jag kanske jag spytt på allt men jag levde som om allt var mitt. Jag levde som om åka högst upp i bussen var det jag gjort hela mitt liv. Prata med människor, glömma att säga please och ge dricks. Jag spenderade tusentals kronor på mat eller saker jag ändå inte fick med mig hem. Jag levde ut den människa jag ville vara. Vågade prata. Ansträngde mig så oerhört hårt att jag föll ihop av utmattning. Och ängarna bakom huset fick mig att tappa andan. Solnedgång. Jag skar av resan med en kniv, men jag skyndade inte. Jag avslutade när jag var färdig. Försökte att inte bry mig om åsikter, jag lyssnade till mig själv. Jag lyssnade och litade på att jag visste i hjärtat. Jag visste i hjärtat.

Det står en vas med vissnade snittblommor utanför ditt fönster och sommaren fortsätter att gråta. Det kan ha varit jag som stod där och log med tårar i ögonen. Jag blandar ihop känslor med årstider, dagar med blommor och gråt med skratt. Håret på armarna reser sig och jag vill skriva om allt som känns så här precis nära. Skogen. Jag vill vara i din famn som ett barn och du lyssnar på allt. Lyfter sorgen från mina axlar. Sveper över kroppen som allt jag någonsin saknat. Jag kunde ingenting om grammatik men jag kunde tala med dig ändå. Språket har aldrig varit ett problem, det har varit avståndet till havet och rädslan för att simma.
   Känslorna får mig att brinna. Jag är ett eldhav. Jag är så lycklig att jag vill skrika sönder min hals och sedan får jag sådan ångest att jag vill hoppa från kalkklipporna. Min kamera fångar inte det som finns där och frustrationen växer. Växer som kantarellerna här i skogen, du säger att de växer upp på en vecka. Och allt är som förut. Förut, när vi var barn, i skogen med mamma och pappa. Och man kan aldrig anta att någonting är över. Dagar kommer tillbaka men du är någon annan och det kan kännas likadant. Man kan ha utvecklats och vara på samma punkt samtidigt. Det är det som är det fina. Och förstår man inte det kanske man aldrig blir genomlycklig. Jag har förstått att det går, att vara genomlycklig, det är något jag inte trodde fanns. Ett uttryck som flöt på vattnet där jag doppade mina fötter. Och jag visste att det inte betyder att en är lycklig hela tiden eller helt gjord av lycka. Det betyder att lyckan kan nå in i varje vrå, att du kan bli gråtfärdig för att den är överallt. Att du inte kan förstå vad du känner för att du känner så mycket. Och när jag inte kan greppa vad jag känner för att det spritter i hela kroppen kallar jag det lycka. Varje gång mörkret kryper över min kropp så hatar jag allt jag sagt. Tror att jag har ljugit. Hoppas att jag har ljugit. Och varför vinden inte alltid når alla vill jag inte förstå. För jag vill vara blind och bara se världen innanför mina ögonlock. Så tar någon ut mig i skogen och jag öppnar ögonen. Och allt jag hör är fåglar. De jag hörde prata med mig i mina mörker har plötsligt försvunnit och jag har inte ens reflekterat över det. För det är när jag reflekterar över det som jag blir förvirrad. När jag bara lever kan de inte nå mig. Ingen kan nå mig om jag inte låter dem. Inte heller jag själv. Och jag får inte glömma att inte glömma.

Stjärnorna talar. Jag är utan ärr i drömmen. I drömmen orkar jag säga det jag vill. I drömmen lever jag magnifikt. Hundratals svarta katter är påväg över vägen. Var är vansinnet nu? Kanske försvann det med alla samtal. Trehundra för ett läkarbesök, sextionio för en pocketbok. Du vill bara läsa. Läsa böcker som handlar om något annat än kärlek. Kärleken kliar som eksem i armvecken. Du var ett hungrigt barn och hon frågar om du kan ta fram den hungern nu. ”Du kan tala här. Du är en stjärna. En prick bland alla andra. Du syns bara när det är mörkt och himlen är klar.” 

      Jag doftade te och sköljmedel. Liptons Forest fruit och en aning svett. Det var den varmaste sommaren någonsin i Sverige och jag låg i den höga gräset och grät. Tårarna var ingen förbannelse. De var ett varmt välkomnande. De viskade, precis som stjärnbilderna om natten: ”Det är din tur nu.” Jag fortsatte gråta och ville för en gångs skull inte att någon skulle avbryta mig. Förr var tårarna till för alla andra. Patetiskt egentligen. Kanske inte heller sant. Det är svårt att veta vad som faktiskt är sant när hon talar om för mig att det inte finns någon absolut sanning. På något sätt så är det betryggande. Det är som en frihet. Jag behöver inte vara bunden till något. Kanske är inte ens min existens sann. Det avdramatiserar. Jag behöver inte vara något eller någon. Jag är ett flytande begrepp, en oändlighet. 

Att inte veta varför saker händer är en av livets förbannelser. Att inte förstå varför sjukdom drabbar och ibland avslutar människors liv. Att inte veta varför vissa människor verkar förtjäna mer än andra. Varför vissa faller på mållinjen och vissa inte ens orkar ta sig till löpbanan. Det får mig att känna att jag inte är värd all denna lycka som ibland besitter mig. Jag vet hur det känns när världen går sönder och jag kan aldrig veta om den kommer att göra det igen. Inte förrän jag är där. Vi kan inte veta varför saker händer innan det hänt. Det är rå fakta. All fakta är egentligen rå. Fakta är utan försköningar. Fakta är bara fakta. Kanske är det därför vi innerst inne uppskattar ärlighet. Kanske är det därför det gör så ont när man ljuger för sig själv. Jag har ljugit så mycket och det främsta offret är jag. Man tror att alla de där lögnerna ska hjälpa en framåt, det kan hjälpa till en början men snabbt börjar det bryta ner en. Självrespekten faller till marken. Du har inget kvar. Jag kämpar för det där, att vara sann. Att alltid vara sann. Och gråsparvarna flyr när jag kommer nära trädet, det blir en ensam helg. Jag är så rädd. Jag har alltid varit rädd. Förra våren dock, började jag plocka ihop alla delar av min hud som jag skurit sönder. Jag började hitta tillbaka till promenader i vårsol. Yoga på köksgolvet. Jag började våga. Jag hade aldrig vågat förut. Och nu har det gått ett år. Jag längtar efter stillhet. Istället är allt inom mig i snabb rörelse. Allt händer på en gång. Men stillhet kan bara kännas om man känt dess motsats. All denna fart kommer att leda till något. Något större. Och det kommer snö i mitten av april. Jag grät och frös i min nya jacka. Jag grät och lät tankarna rinna ut på hallmattan. Den som är full av smått grus. Jag gräver ner mig. Gräver gräver. Jag lägger mig långt ner i underjorden och andas där. Blir en del av allt. Jag låter känslorna absorberas av jorden. Till slut kan jag börja gro. Smärtsamt och vackert skjuter ett skott upp ur marken. Jag är vid liv igen.