​Jag speglar mig i isen på sjön. Letar efter ett ögonblick någonstans där ordet lämnar läpparna. Men jag är en skog jag är en värld där gråten är trösten. Jag dyrkar inte längre de vita och blå kläderna, jag längtar inte längre efter ljudet av mitt hjärta på skärmen ovanför huvudet. Vintern tar tag i min kropp, väljer att lägga den utanför trappan. Det är december och det blir ett avslut på något som varit så villkorslöst fruktansvärt och så ytterligt underbart. Och allt vi har nu är fortsättning. Dyker ner i sängar av dun, vilar i famnen av vår egen trygghet. Väntar inte längre. Bara somnar. Ställer mig på marken. Ryser. En kyla går genom ryggraden och vet, du är allt du någonsin drömt om. Och när vi minns det, är hela smärtan bara smärta.