Och allt jag hör är blodet i ådrorna. Hur vi, levande, pressar händerna mot jorden och gråter stilla. Förbannar glömskan utan att inse, vi är en människa nu. Och vi är allt det och inte alls. När framtiden är en illusion och vi istället välkomnar glömskan. För allt det som varit har ingen som helst betydelse nu. Vi är fria, vi har bestämt oss för det, och allt det vi förverkligar glittrar bara i ljuset av den sol vi ser just nu. Det existerar tusen andra, men det ljus som präglar den här stunden är allt vi trodde var lögn. Att gå så vilse var tecknet på att det här livet skulle expandera. Någonstans inne i smärtan sluter jag fred med spegeln och drar fingrarna över ärren. Vi är utan ord och plötsligt är det så självklart att enbart det som existerar utanför intellektet är räddningen. I sin egen icke-exisistens flyttar livet sin blick och skuggan faller över det förflutna. Jag behöver inte jaga längre, men det gör mig inte till bytesdjur. När tiden släpper taget om din arm och du släpper taget om den finns inget kvar. Precis som det var menat att vara.