Om jag står stilla kan jag känna himlen i mig. Det är år av grumliga tårar och vitt vatten. Jag andas trösten in i benmärgen. Det är inte öppen hjärtkirurgi längre. Jag är inte i händerna på de vita rockarna och mörkblå skjortorna. De hade inga ansikten, de hade bara ögon. Och de räddade mitt liv. Jag ska inte tacka dem genom fler sår. Jag ska tacka dem genom att hålla mig ifrån akutintag och blå stuturtråd. Jag kommer inte trycka mig mot asfalten igen jag kommer att samla havet inom mig. Jag kommer aldrig att släppa taget om min egen hand. 

Och allt kring mig är stolta rovfåglar utan svar. Jag kastas in i huvudvärken. Kryper längs med golvet under borden. Gömmer det jag lyckats fånga. Jag vågar inte ringa igen. Fragment. December vaggar mig in i mardrömssömn. Men allt är okej ändå. Jag kunde leva ändå, jag kunde andas ändå. Och när mardrömmarna bara är om nätterna kan jag finnas. Det är. 

Du grät i dina föräldrars soffa, du brände maten på spisen. Ett leende utan ögon och ett språk utan ord. Jag hatar min kropp jag älskar hur den kämpar. Jag är priviligerad jag är ledsen och jag ältar och ältar. Bordet är belamrat med ett dyrt pussel jag aldrig lyckas lägga färdigt. Skriken tar över och prestationskraven ökar ständigt. Det är väl så vi är. Det är väl så vi lyckas vara så ledsna. Svåra skogsbränder i hjärtmuskulaturen. Vi kommer vidare. Allt stockar sig i halsen. Sockret bränner fast och jag saknar ingen längre. Iallafall ingen med ansikte. Ansikten förvirrar för de ser aldrig likadana ut från gång till gång och jag vill gråta när jag inser att jag inte minns hur de jag älskar ser ut. Kanske är det så för alla. Kanske är det som är speciellt med mig precis, precis som för alla andra. Kanske är det som när Jocke sjöng om att vi blev som dom andra. Vi blev som dom andra (en pessimist i sitt livs form). Allt annat var en illusion, och kanske kommer jag en dag vara nöjd med det. Skratta åt utspridda ord och ångestnätter. Skratta åt allt det som står i skrivböckerna i förrådet. De är fuktskadade nu. Som allt annat. Sorglös. Evig.