Det är längtan. Små snöflingor landar med ett lugn som sprider sig, och de utanför kan inte nå mig. De äter. Jag förstår henne hon förstår mig men allt det där praktiska missförstår vi hela tiden. Jag hoppar över öar i stora sjöar. Jag längtar efter vatten. Att få flyta så tyst. Att få sväva över sandbottnar, att sedan inte se horisonten. Himmel och hav smälter samman och det är precis samma känsla som sköljer över mig när jag går inåt. Vattnet finns även där. Bredvid månen reflekteras Venus och jag vill gråta över de enorma avstånden. Jag öppnar upp varenda flod, å och bäck. Låter vattnet flöda utan hämningar. Jag är inte galen. 

Det är drömmar. Känslor av att jag vill något. Det är rädsla det är förväntningar. Jag smörjer olja över ärren. Dricker te som värmer allt det jag är. Lägger händerna på hjärtat och förstår att det här är något annat. När jag slutar att anstränga mig så kommer allt naturligt. 

Allergiska reaktioner och lugna advent. Stjärnor i fönstren och stjärnor i blickarna. Jag måste inte anstränga mig mer. Det kan bara få vara.