Jag brinner. Jag brinner av det som jag inte vågade tro på. Det var en omöjlighet att naturen skulle hjälpa mig att andas (och så självklart). Jag köper en halsduk på myrorna som jag gömmer mina själssmycken i. Jag upplever vatten, eld, jag svävar mellan element, gråter, har ont. Jag saknar inget för allt finns i framtiden. Isabelle tar min hand och när jag säger i klar förvirring att jag älskar henne så älskar jag samtidigt hela mig själv. 

   

Kallt vatten, marssnö. Fåglarna har flyttat in i mitt hjärta. Jag drömmer om ormar och tid om nätterna.  Lämnar kvar paniken i sängen på morgonen. Öppnar fönstret och låter den försvinna med den kyliga luften. När jag hittar hem är den borta. Hjärtat slår långsammare. 

Och du min kära, fortsätt gråt. För ibland är fulgråten det enda som hjälper. Och jag kan trösta, hålla om, koka chai tills det går över. Känslorna är inte dina. De tar dig om axlarna, får det att kännas som om hela världen skriker. Som att leva inte går. Att du bara är grus på marken. Men utan känslan finns din kärna och den är det enda som egentligen är du. 

   

Jag skriver tills solen går ner. Går in i andra rum. Spritar händerna med handdesinfektion. Vi känner inte varandra. Men vi kan dela hela världen mellan oss ändå.