Det går månader utan att det bleknar. Den aggressiva vinden drar med sig deras röster och jag vågar inte gå utanför dörren. Jag finns inte där ute. Här inne är jag fullt synlig och motbjudande. Jag vet inte vilket jag föredrar. Kanske är stormen utanför det enda som är äkta. Den här texten har redan skrivits. Jag har redan glömt hur panik ter sig. Varje dag föds jag igen.

Jag kräks upp mina lögner. Täcker klassrumsgolvet med mat jag inte ens ätit. Allt svämmar över men tårarna är slut. Jag hade ingen heder i kroppen. Du, jag gjorde bort mig. Förlåt.

Att bara låta käkarna fastna i det läget att jag inte kan öppna munnen och svara på era frågor. Jag gråter i telefon. Slänger knivar. Skammen är total. Jag vet inget om någonting. Jag är ett naket och dött vinterträd. Du drömmer om våren och håller mig inte i handen när jag ser ut över perrongen. Jag vet att våren kommer och att jag kommer att börja leva igen. Jag är rädd för allt som låter som inte är musik.

Det finns inget sammanhängande i texterna jag skriver. När ni ger mig ramar så kvävs jag. Jag har inte det som krävs för att leva det liv jag drömmer om. Jag har inte ens förmågan att se vad det faktiskt är. Ögonen svider. Jag måste skriva för att leva. Ingen kan döma någon för att andas. Inte ens jag själv. Och öppnar jag där så rinner orden ur, då rinner hela jag ut i en skrivbok, i ett dokument.

Jag andades med hela kroppen och energin vibrerade precis ovanför handflatorna. Hjärtat slog långsamt. Då spelar ingenting någon roll. Då kan jag glömma det jag precis skrivit. Jag skriver för att överleva men det jag redan skrivit kan jag leva utan. Ändå är jag rädd för att det ska försvinna. Det finns en trygghet i att ha sin historia nedskriven.

Det finns en trygghet i texter så dåliga att de endast är till för mig själv.