Döljer min förvrirring med att läsa de böcker jag aldrig borde ha kommit åt. Hon rättar mig och jag bugar. Jag överdriver min tacksamhet. Men hellre det än likgiltighet. Jag har samma tonläge på rösten  i alla situationer och ler halvvägs på ett plan till Landvetter. Världen vecklar ut sig, sjukdom sprids och han blir sjuk av oron. 

Vi svävar fram i en svart bil. Det står rådjur längs med vägen och de gråter tyst. Det luktar asfalt, tre timmar i caféet, ingen vill se på oss. Skärmen blinkar av smuts och ingenting hänger ihop. Vibrationer av liv i olika frekvenser, hon är så nära då. Jag vill förklara det som händer men det finns inga ord kvar. Allt som finns är ljus - oåterkalleligt och smärtsamt vackert. Hon såg mig lycklig, hon såg någon som gjorde mig lycklig. Och jag vet att det är sant. Om ljuset ger sådana bilder, då måste du lita på dem.  

Jag har använt höstkappan hela vintern. Det finns ingen hejd på känslorna. Högt och lågt. En rysning längs ryggraden och mina ord nästan tryckta på papper. Jag ser inte längre blodet. 

Jag tar på mig det finaste jag har som skydd mot hysteri. Och jag intalar mig själv att ni inte kan nå mig längre. Ingen vet vad som verkligen är sant.