Det finns ett rosa hav. En veranda. Ett lyckligt liv. Vi känner inte varandra du och jag. Ändå kan vi visa varandra våra världar. Gråta tillsammans. En smal silverring runt handleden. Pengar utan arbete. Och jag glömde av dagen du dog. Förlåt. 

   Vi borde veta att meningarna inte hänger ihop. Allt är fragment. Försök inte att förstå. Det finns ingen logik. Jag måste bara få uttrycka det. Orden som kommer till mig, som i meditation. Jag öppnar upp energiflödet och vad skulle mitt forna jag säga om mig nu. Skulle du vara stolt? 

Jag vill skriva om musiken jag hörde igår. Jag vill skriva om hur jag okontrollerat log på det där sättet som visar hur hela kroppen är fylld av det stora vita. Det jag trodde var dimma. Det jag trodde var död. Det flyter i mina ådror. Jag är fullständig ibland. Och det får mig att vilja bli så lätt som en vind med ett djupet av en ocean. Lämna mig aldrig. 

Ibland vrider jag mig i ångest på det kalla golvet i mitt rum. Och så blir det natt och allt sköljs bort av bortglömda stjärnhimlar. 

   Jag gör allt det där jag trodde var för andra. Jag hittar världar nu, så som jag hittade världar förr men nu är det världar av hav, skogar och öppna fält. Jag har gått från mörker och lever nu i ett inferno. Det finns så mycket. Allt blir klyschor, men också, så mycket mer. Jag har universum framför mina fötter.