Du var min sensommar. Och vackra ord kunde inte beskriva, med halsbandet i min hand. Inget mer. Allt. Black mode. Pandemi. 

   Skogen tar emot mina rädslor. Jag låter fukten leta sig in i mitt hjärta. Vi fryser tillsammans. Hjärtat och jag. Du gråter när jag ler. Jag kan inte stå om jag inte får sjunga. Jag kan inte känna om jag inte får vara en del av skogen. 

   Att jag är stark nog att sluta är kanske en lögn. Cold turkey, självmordsförsök. Allt smakar kemiskt. 

Men jag måste försöka att bli fri. Det finns inget liv med elva olika preparat för att orka med sig själv. Jag vill inte leva ett liv i skuggan. Jag vill andas hög och klar luft. Jag vill stanna bland träden. Det finns ingen smitta i skogen. 

Is på vattenpölarna, sol i hjärnan. Vi måste bryta oss fria. Helt fria. Jaga hundarna utan att fånga in dem. Jag behöver inte låtsas.