Hungern. Det bultande hjärtat (du var aldrig bra på detta). Kvällsbad i den stora sjön. Och det finns ingen mening med att vänta längre. Det finns inget som kan fånga mig nu. Det är varmt under mitt skinn men jag bara skrattar när jag möter er blick i spegeln. Det kan aldrig bli som förut, och det är den mest betryggande tanken jag har. Jag hör dina gamla sånger någonstans i periferin, det är allt. Regnet väntar intill och allt rör sig i vågor, även vi på land. Jag önskar att jag kunde vara hos någon som ville ha mig lite mer än lite. Jag saknar någon och jag tänker inte skämmas över det. Jag har människor men alla har någon annan. Någon mer speciell. Jag ser på. Jag ser dem kyssa varandra. Jag ser dem vara totalt avslappnade i en annan människas sällskap och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv. För jag är inte bekväm här. Att vara själv är okej tills du ser någon annan som har en annan och du förstår vad avundsjuka är. Förstår vad ensamhet är. Att det är det du känt så länge. Så intensivt du ville att någon skulle hålla om dig att du inte förstod att det var det det handlade om. Att det inte betydde att du var menad att dö. Jag har blandat ihop känslor till den milda grad att jag tolkade hela världen fel. Att jag såg saker andra inte såg. Till slut började jag se mig själv. Se in i ögonen som varken är blå, bruna eller gröna. Jag lyssnade till mig själv. Och mitt hjärtas sång blev högre. Det sjöng för bara fötter på stenstränder. Det sjöng för framtiden. Det sjöng tillsammans med koltrasten den där natten och jag började gå. Gå åt rätt håll. Jag har överlevt helvetet. Jag tog mig därifrån och nu är det bultande hjärtat (du var aldrig bra på detta) inte lika smärtsamt. Men jag längtar fortfarande. Jag hungrar nu.