Jag kan inte vara i min kropp i mer än några minuter. Jag försöker hitta en rubrik till läkandet och allt jag glömt. Orden bultar bakom revbenen (kom närmre). 

   Jag försvinner, dagar går upp i rök, tiden för två veckor sedan fanns inte. Inte ens då. Jag går ut i blåsten och andas in på fyra sekunder. Hösten lever i mitt hjärta men jag missar den. Den rinner mellan mina fingrar. Hösten är vatten. Vart ska jag gå för att inte hamna i vinter? Stanna kvar, stanna kvar. 

   Blickar, kramar, tårar. Jag tror att jag inte hittar hem själv. Ögonen rullar bakåt, upp i huvudet. Hon vänder om och jag går under av oro. Inget hänger samman. Allt är fragment av en och samma tid. En tid jag inte kan känna, har aldrig kunnat. Kanske är det ingen som kan. Min röda baklampa på cykeln skriker 'hejdå, jag kommer tillbaka snart igen'. Och hon ler, alla ler mot mig och när alla ler sätter jag i öronproppar. Det gör verkligheten mer overklig. 

   Ibland tror jag att jag strävar bakåt. Låter blodet rinna. (Jag vågar inte skicka in något texter som handlar om mig). 

   Och så hoppar jag framåt. Springer. Ramlar. Ligger i sängen och tror att jag ska dö igen. Ringer till läkare. 'Jag dör nu'. Inget svar. Så jag ligger kvar ända tills jag kan resa på mig igen. Handlederna smalnar långsamt av. Jag tror att jag ska kräkas ut mitt hjärta på klassrumsgolvet. Att jag ska strypa någon bredvid. Att jag fått cancer. Att bussen ska köra av vägen. Jag är inte rädd (lögn), min kropp är rädd. Förnuftet litar inte på känslan och tvärt om.