Stjärnorna talar. Jag är utan ärr i drömmen. I drömmen orkar jag säga det jag vill. I drömmen lever jag magnifikt. Hundratals svarta katter är påväg över vägen. Var är vansinnet nu? Kanske försvann det med alla samtal. Trehundra för ett läkarbesök, sextionio för en pocketbok. Du vill bara läsa. Läsa böcker som handlar om något annat än kärlek. Kärleken kliar som eksem i armvecken. Du var ett hungrigt barn och hon frågar om du kan ta fram den hungern nu. ”Du kan tala här. Du är en stjärna. En prick bland alla andra. Du syns bara när det är mörkt och himlen är klar.” 

      Jag doftade te och sköljmedel. Liptons Forest fruit och en aning svett. Det var den varmaste sommaren någonsin i Sverige och jag låg i den höga gräset och grät. Tårarna var ingen förbannelse. De var ett varmt välkomnande. De viskade, precis som stjärnbilderna om natten: ”Det är din tur nu.” Jag fortsatte gråta och ville för en gångs skull inte att någon skulle avbryta mig. Förr var tårarna till för alla andra. Patetiskt egentligen. Kanske inte heller sant. Det är svårt att veta vad som faktiskt är sant när hon talar om för mig att det inte finns någon absolut sanning. På något sätt så är det betryggande. Det är som en frihet. Jag behöver inte vara bunden till något. Kanske är inte ens min existens sann. Det avdramatiserar. Jag behöver inte vara något eller någon. Jag är ett flytande begrepp, en oändlighet. 

Att inte veta varför saker händer är en av livets förbannelser. Att inte förstå varför sjukdom drabbar och ibland avslutar människors liv. Att inte veta varför vissa människor verkar förtjäna mer än andra. Varför vissa faller på mållinjen och vissa inte ens orkar ta sig till löpbanan. Det får mig att känna att jag inte är värd all denna lycka som ibland besitter mig. Jag vet hur det känns när världen går sönder och jag kan aldrig veta om den kommer att göra det igen. Inte förrän jag är där. Vi kan inte veta varför saker händer innan det hänt. Det är rå fakta. All fakta är egentligen rå. Fakta är utan försköningar. Fakta är bara fakta. Kanske är det därför vi innerst inne uppskattar ärlighet. Kanske är det därför det gör så ont när man ljuger för sig själv. Jag har ljugit så mycket och det främsta offret är jag. Man tror att alla de där lögnerna ska hjälpa en framåt, det kan hjälpa till en början men snabbt börjar det bryta ner en. Självrespekten faller till marken. Du har inget kvar. Jag kämpar för det där, att vara sann. Att alltid vara sann. Och gråsparvarna flyr när jag kommer nära trädet, det blir en ensam helg. Jag är så rädd. Jag har alltid varit rädd. Förra våren dock, började jag plocka ihop alla delar av min hud som jag skurit sönder. Jag började hitta tillbaka till promenader i vårsol. Yoga på köksgolvet. Jag började våga. Jag hade aldrig vågat förut. Och nu har det gått ett år. Jag längtar efter stillhet. Istället är allt inom mig i snabb rörelse. Allt händer på en gång. Men stillhet kan bara kännas om man känt dess motsats. All denna fart kommer att leda till något. Något större. Och det kommer snö i mitten av april. Jag grät och frös i min nya jacka. Jag grät och lät tankarna rinna ut på hallmattan. Den som är full av smått grus. Jag gräver ner mig. Gräver gräver. Jag lägger mig långt ner i underjorden och andas där. Blir en del av allt. Jag låter känslorna absorberas av jorden. Till slut kan jag börja gro. Smärtsamt och vackert skjuter ett skott upp ur marken. Jag är vid liv igen.