Du lyfte mitt huvud från marken. Det var alltid vinter när hon kom till oss. Bröt sig in, vi hade aldrig öppnat för henne. Just att vi nekat henne tillträde till vår värld fick oss alla ur balans och jag kröp in på kliniken och de fann mig precis innan jag rann ner i marken. Jag var bara is och du var min sol. När jag tänker på sjukhuset skriker ni, och jag hör inget annat än ekot av ert socker. Gränsen var korsad och jag vet aldrig när ångesten ska sluta bulta. Jag är en smärta. Jag är en kropp. Jag hittar inte hem. Snälla ta mig hem och snälla ta mig aldrig till sjukhuset igen. 

Hon klättrade upp för min balkong och jag gömde mig i duschen. När hon ser på mig så vill jag dö. Egentligen är det inte mer komplicerat än så. Jag kan inte sluta höra. När hon skriker är jag bara kroppen och kroppen gör så ont. Jag vill prata med dig, men du bara skriker tillbaka, jag förstår inte vad det är som får dig att skrika så högt. Är det något jag gjort? Är det något jag tänkt? Iskalla kårar. Jag vill gråta nu. Låt mig gråta nu och släpp mig sedan. Jag älskar inte dig.