Jag vill skriva en sång till dig. För att visa hur mycket snö jag har i venerna. Jag vill skriva en sång för att kunna förklara bortom ord. Men jag är en kropp på marken. Jag är en själ någonstans utanför dig. Knackar på din dörr, snälla får jag bara sjunga dessa toner, dessa grumliga vatten. Töväder i huden. Jag vill ha dig nära, jag vill trotsa kraven och skratta utan att sätta handen för munnen. Du är en fågel. Håll mig under din vinge. Jag vill ju bara känna en värme mot min. Och den finns inte att hämta i den stora sjukhusentren. Jag inbillar mig alltid läkarnas varma händer. Springer mot deras korsade armar. Skriker högt. Snälla bota mig snälla. Så länge jag söker mig dit kommer jag att vara ensam. Det går inte att kartlägga andra dimensioner, det måste ni väl ändå förstå. 

De sätter upp min kropp på väggen, undersöker. Finns det logik här. Och jag sliter mig ner med huden kvar på väggen och med blottat inre gråter jag. Jag är ju frisk. Jag är frisk, ni måste tro mig. Han frågar vad som räddade mig. Jag svarar läkaren och rädslan. Hon som höll mig när jag höll i dig. Dricker allt vatten, drömmer om ett liv där inget av det här någonsin funnits och jag ser så tydligt, jag hade inte kunna må såhär bra om jag inte hade ångesten. Det är i kontraster jag lever. Glömmer min ring på himlens badrum. Jag sätter mig på golvet. Skriker efter människor. Men ingen där, de har redan gått av sitt skift. 

Och solen går ner tidigt på eftermiddagen, jag dövar en röst. Jag skriver en sång utan toner, utan ord. Jag är en skugga, en svala, ett medvetande i fullständig förvirring. Aldrig kan jag finna din sol.