Det fanns bara vatten i den världen. Jag ville drunkna. Men som med alla andra tvivel kunde jag ändå andas under ytan. Jag såg det som en förbannelse, ett straff. Jag kunde andas och skrika. Men inte tala. Jag har egentligen aldrig kunnat tala. Det är en konst som jag inte förstår mig på. Jag har tänkt att det skulle komma med mognaden, att jag som vuxen skulle bli fri från blockeringen i min hals. Jag lägger blicken ovanför deras huvuden, vill inte förstöra något, pressar fram ord. Benen viker sig. Och det enda jag egentligen litar på är glömskan. Jag säger att jag vill minnas, att jag så gärna vill komma ihåg vad som hänt. Men så öppnar jag ögonen och bländas av ljuset, världen krymper och jag stoppar snabbt i mig piller igen. Jag säger att jag kan hantera känslor nu men jag undrar om det bara är bedövningen, tyngden, glömskan som gör att jag inte känner lika starkt. Och jag undrar om det här är att slösa bort livet om jag inte kan vara fullt närvarande. Skulle galenskapen ta mig eller skulle jag äntligen kunna veckla ut mina vingar och flyga. Och verkligen höra vad människor säger. 

När jag går över torget möter jag tomheten. Jag lägger mig ner på kullerstenen. Regn. Skammen över att inte kunna ta sig upp, jag vill tveklöst att någon ska plocka upp mig men vet också, att vi lever i en annan tid nu. Jag är inte längre en spillra mot kall sten. Mina ben bär mig hela vägen över torget. Det är bara något ledset som ligger där. Sneglar mot banken och bokhandeln. I drömmen är jag död. I verkligheten kan jag inte hitta mina blommiga byxor.

 

Hur ska man kunna ta med sig kroppen när den pulserar tungt. När den är din största börda och du egentligen vill dansa. Jag förstår också i allt detta kaos att det finns rörelse i min kropp. Jag har misshandlat den något oerhört. Och solen ser på mig, lämnar märken på huden, viskar att jag ska resa mig nu. Det är tid att sluta trotsa och istället vara helt öppen och klar. Mina muskler bär mig. Mitt hjärta slår i takt med min längtan. Kanske är det så att kroppen är det enda jag verkligen har.