De talar om sömn. De talar om löften. Vi vågar gå över bron igen. Skogen i mitt bröst sträcker träden, armarna mot längtan och kolliderar med svaren. Jag vet inte vad du vill veta så jag släpper allt jag har. Det är minusgrader och skam. Känslorna växer ihop, blir till en varelse utan mun. Det är omöjligt att tolka dess språk. Som om jag bara skulle veta, som om jag skulle lita på min intuition. Jag vill vara mer än såhär, det gör så ont att inte kunna växa fritt. Det gör så ont att skämmas över oförklarligheter. 

De talar om sömn. En orkan, en förväntan. Och jag drömmer om er. Drömmarna innehåller allt det jag önskar, allt det livet skuggar. Jag väntar på ting jag förväntar mig att tiden ska ge mig. Men, det finns ingen tid. Jag kräks ord över hela min tillvaro men allt är naiva iakttagelser. Min oförmåga är det fulaste jag äger.