Minusgrader. Att glömma det som ligger närmast. Det finns inga fåglar att skrika på, det finns inga spår i sanden. Jag har ätit det svåråtkomliga och vänder mig mot nymånen. Jag vill skriva någonting vackert och ögonen tåras för allt tappar sin betydelse. Vi kräks upp ord utan eftertanke, vi föds in i nya århundraden, vi är träden utan löv. Hur ska vi kunna ta selfies i spegeln utan vår värdighet, de viskar att det är så vi gjort hela tiden. Jag vet inte hur jag ska göra för att skriva. 

Och om du av någon anledning kommit in hit. Det finns inget att hämta här. Det är inlägg efter inlägg med självömkan och jag skäms över detta för orden är allt jag har. Jag ska inte be om ursäkt för min existens, men ibland behöver det bara sägas. Förlåt.