Och jag skrek till dig i en dröm. Vi var evighetens stjärnhimmel, utan rädsla. En tanke. Ett steg. Ett krig. Jag hade inte förmågan, han frågar hur jag kan veta det. Men jag bara känner allt så starkt, så intensivt, så smärtsamt. Det finns liv i mig. Det lever, sliter och drar. Jag är allt. Mitt ansikte rinner av svett ner för kroppen. Snart syns bara kraniet. Jag pratar med er men ni var en del av ansiktet som nu sjunkit ner i jorden. Hur lever man utan ansikte, hur gör man för att ta sig vidare? 

 

Jag griper tag i mina tunna handleder (för i helvete, sluta romantisera). Men allt är en migrän. Något jag inte kan förklara. En ström av motsatser åt samma håll. Varför kan jag inte bara vara tyst. Jag gestikulerar när jag pratar, så frisk har jag aldrig varit förut. 

 

Jag kryper ner i marken, lyssnar till vindarnas sånger. Det är höst. Jag lever utanför. Jag är rädd för det som kommer.