Det var som träden när vi var små. Vi satt i trädkronorna blickade ut över garagelängor, trygga nyklippta gräsmattor och utan rädsla över vad som var möjligt. Vi flyttade in när träden levde. Gav frukt varje år. Sura äpplen som jag åt medan det drog och sved i mina mungipor. Nu äger någon annan träden.
  
Farfar gick en kurs om träd, han räddade den stora eken vid motionsspåret. Det finns så mycket glädje i mig när jag tänker på det.

Om jag håller mina armar runt ett träd. Trycker mig tyst in i stammen pulserar allt jag är ner i rötterna och marken. Jag blir osynlig då. Ingen kan nå mig i skogen. Bland alla nyanser av grönt står jag och gråter sav.
   Stora tankar öppnar sig, tar plats och den platsen expanderar och till slut har de frusit till små snöflingor. De faller långsamt, fastnar på min fleecejacka. Stjärnstoft vindar i håret i kronorna. Det är mitt i sommaren och smärtsamt vitt på marken.

Jag lägger mig ner bland blåbärsriset. Låter de stora beskyddarna ovanför min skakande kropp hitta mitt andetag. Jag ska ligga här tills jag vill gå tillbaka till människorna. Det finns ingen tid här. Det finns inga tidsbegrepp. Det är en dröm.

Hela mitt inre är en skog. Jag är trygg där.