Dansen når mig i drömmen. Jag hostar ut något jag önskar vore värdefullt och när jag sover förstår jag hur mycket jag ljuger för mig själv, för andra. Jag är hud som faller från kroppen. Jag är rädd för att tala. Jag är rädd för att kväva, förstöra. Så jag skriker istället. Hamnar på en bakgata i en storstad. Faller flera mil under ytan, är uppe redan nästa morgon. När jag dansar i drömmen så gör jag det för att en tid är slut och jag kliver in i en annan. Jag tvekar först. Kryper tillbaka till människor jag vill ska hålla mig, förstår snabbt att det inte är sanning. Inget av detta är sanning. Inte skriken och inte heller drömmen. Det är bara jag här. 

Jag trycker upprepade gånger på sänd. Men inga meddelanden skickas. Jag gör mitt bästa men violinerna överröstar mina steg. Jag sänker mig ner i vatten och kan inte minnas det jag behöver. Tänk om jag skulle bli mer än såhär om jag inte fick i mig alla dessa kemiska substanser - det är mitt största hopp. Jag är en rädd människa, sover mer än halva dygnet och äter mest socker. Som om jag inte skulle förstå att jag går under i förstörelsen. Och allt är bara ord på ord på ord. Hur kunde jag bli så motbjudande att ingen vill röra mig.