Jag ville vara ren sanning. Sjunga sånger ur jorden, attrahera kärlek. Jag ville ta hennes hand och gå in i vackra minnen. Men jag stod där med livet utanpå. Snö som smälte mot huden. Hjärtat i någon annans händer. Det var glömskan som drog mig framåt. Hade jag inte glömt så hade jag aldrig kunnat fortsätta. 

Jag ville skriva något på min sorg. Ville lägga mig i sand och sköljas ut i vattnet. Det var enda sättet jag kunde känna den här verkligheten. Jag saknar sådant det inte går att sakna. Drömmarna lägger sig över glassplitter och blickar faller på det som redan hänt. Jag skriker värmen ur mötet mellan oss, det är mitt tvivel som när rösten. Eller så var det helt tvärtom. 

Det var bara de dagar utan solljus som jag drev omkring i snön. Barfota. Med ord som bara inte fungerar. Kanske är jag inte värd den kärleken efter allt jag förstört. Kan jag bara få känna en hand i min. Låt mig se skogen bortom berget. Jag behöver någon nära mig.

Det är vintern som snärjer hoppet. Jag har aldrig känt hennes ångest på det sättet. Det är tiden som förstör det vi har. 

Och jag ville vara i en annan kropp, jag ville se min hud utan ärr, min hjärna utan kemiska substanser. Jag ville gråta hos någon som inte fick betalt för det. 

Solen ändrar färg igen