Det flyttar in fåglar under ögonlocken. Det upprepas gång på gång och aldrig slutar bilderna slå sig in. Lättnaden rinner nedför kroppen och varma händer är snabbt där och trär tråden genom minnen. Det finns ingen frihet, vi är fångade i materia. Vi är fångade i föreställningar om dörrar som slår igen och aldrig öppnas igen, någonsin. Och jag skriker tillbaka. Det har aldrig varit så bra som det är nu. Tiden är inne för avslut och jag vädjar om falsk trygghet. Till mig, bara. Mitt ego vältrar sig i det förflutna och infiltrerar nuet med motbjudande smaker. Jag kan sova mig igenom allt. Men det är aldrig av egen förmåga. 

 Jag kommer aldrig att sluta lyssna på dig. Väntan stärker allt. Förvirringen kväver. Jag längtar ut till skogen men hur långt jag än går så kommer jag aldrig dit. Ändå är det så nära. 

Och det känns som om skammen är den enda rätta känslan i min kropp.