Jag tänder solen. Utan att gråta springer jag genom dagarna. Det är förändring. Hela tiden är kroppen i förändring. Jag hörde från någon att min hjärna inte växt klart än. Jag gräver mig djupt ned i madrassen. Vaknar inte förrän ett halvt dygn senare men jag räknar inte tid längre. Det spelar inte en lika stor roll i mitt liv längre. För jag får inte grepp om den men den får inte heller grepp om mig. 

   Jag är evig. Gråter inte. Brinner. Rör mig genom positioner som får min värld att lysa. Ligger på mattan och laddar mig själv med energi. Stjärnan kom till mig igår och viskade om mod och hopp. Olika tecken på min egen styrka. Det finns ingen logik. Världen här är inte logisk. Den vore nog fruktansvärd då. Och inget av det jag skriver betyder någonting, för bakom orden ligger mycket men i de faktiska orden finns ingenting.